Nedbruten

Hur många säger inte att begravningen de just varit på är fin och värdig, men nu förstår jag, den va ju just det.

Kanske för att den va så speciell för mig.

Under begravningen va jag lugn tills sången som framfördes av Eilert Ahlstrand, Ljuset av Björn Afzelius, sjöngs, mitt under kom en våg av sorg över mig, jag har aldrig varit så ledsen, så nära kanten av sammanbrått, just då insåg jag hur speciell all min tid med mormor varit, att få äta frukost och middag varje dag tillsammans, att gå och handla tillsammans, se på antikrundan.
Stunder som kan verka fånigt, men som har blivigt mig ovärderliga.

Under middagen som följde fick jag chans att prata med Sally, en av mormors närmsta, få kvarvarande vänner, hon gav glädje genom historier och bevisa hur mycket också min mormor Märta har uppskattat vår tid tillsammans. Hon gjorde mig lite mer hel, gav känslan av att en del av mormor finns kvar i henne.

Hon önskade att jag skulle komma på fika någon dag, och visst kommer jag det, får väl adoptera henne som surrogat-mormor.
Kunde inte åka med kusinerna till mormors lägenhet, hon är alldeles för närvarande där.

Tar det när min kropp och mitt hjärta orkar med. Det skar nämligen olidligt i det idag.

Men nu känns saken klarare, lättare, kan andas djupt och känna frid.

Hon är hos morfar.