Beundransvärt?

Ni må slå mig om ni inte håller med, men jag har aldrig sett till att det kan vara beundransvärt att gå ner i arbetstid för att kunna hämta ungarna på dagis/skola.

Men helt plötsligt slog det mig, älskar man någon vill man väl dess bästa?

Med mamma har jag spenderat tid och alltid pratat, hon har frågat skämmiga frågor, men dem har gjort det okey för mig att fråga sådant också.

Pappa är en mycket bra far, har tagit sig tid och alltid brytt sig, till och med mamma säger så, men det kommer inte lika naturligt att tala känslor med honom.

Hade det varit annorlunda om han varit hemma mer, självklart, men nu kommer ju knappast mannen i ditt liv stanna hemma för att torka ungen, bara att inse.

Därför skulle jag kunna tänka mig att tjäna mindre lön men spendera mer tid med mitt barn, mitt barn ska alltid vilja komma hem.

Bara förstå att man inte kommer hinna allt, därför ska jag hinna med mina barn.

Min unge kommer aldrig få gå själv någonstans, han får vänta tills han är 16/17 år.

And then only on a leash...