Fan, där kom den, den där känslan som inte har infunnit sig sedan jag va 20år,
iof inte speciellt länge sedan. Konstigt det där, men när man "ska" sakna någon,
när det är jobbigt alltså, så saknar jag inte alls någon att hålla i handen. Men när
det är bra och jag är riktigt nöjd då kommer den. Väldans underligt att det kommer
nu då, jag har ju varit nöjd och till ros sedan jag stått mormor såpass nära.
Kanske är så som jag tror, att om jag klarar mig själv när det har varit mindre bra
så har jag låtit mig själviskt sett utvecklas mer, och har fått reda ut mig själv.
Egen psykolog kan tyckas.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar