Lite som jag!

Idag fick jag en liten uppenbarelse, samma uppenbarelse som jag fick på jobbet för en dryg vecka sedan,

Började skratta lite smått hysteriskt, inget gapflabb, men jag skrattade allt för högt för att vara normal i skallen.

Jag insåg, helt sonika, att min tatuering inte går att skrubba bort! Hur mycket än spottar och knuggar.

Rakt ut med lite för högt tonläge, och ganska gällt säger jag till den lite "tuffa" medelålders damen intill mig:

-Den sitter fast!

Damen med skärrad röst:

-Vad sitter fast?

Jag, nu med flabbet i halsen och tårar i ögonen för att jag inte ska skratta men inte kan hålla emot:

-Min tatuering!

Hon hoppade av på nästa station och tittade med en ganska upprörd min på mig genom rutan när tunnelbanan och jag skrattandes sakta började rulla från perrongen.