Lite rädd

Som en vanlig människa är man skeptisk av naturen, så när saker utfaller som man vill så blir man lite orolig över att det snart ska raseras.

Jag bryter säkert ett ben snart.

Om någon i all hast på jobbet säger till en kund att det inte finns plats utan att be om ursäkt eller utelämnar att säga, med hopp i rösten, att det kan finnas plats hos grannen som har två våningar och samma meny, så sticker jag in med ett kraftigt leende och ber "så hemskt mycket om ursäkt".

Jag tänker på hur jag ler, hur hårt jag tar i hand, vilka frågor jag ställer så att jag verkar intresserad och om någon ser fram mot något eller har entusiasm och jag kanske inte håller med så ser jag till att hålla käft, för den andra personens glädjes skull.

Så skall man bete sig anser jag, det tar mig en massa energi, men det är så jag vill bli bemött och det är värt det för andras skull.

Kan ha en koppling till att jag hade svårt att säga ifrån förr. Mina gränser vet jag men jag tänjer dem ofta i onödan.