Den 26 januari så skall jag vara i Tallinn för intervjun och dem vill att man ska kunna sträcka sig så att man når till 214cm höjd, mysko anställningskrav?

Säkerhetskrav.

Igår åt jag med mina två kusiner på Torget, jag har inte träffat dem sedans mormors begravning. Vi hade jätte trevligt, det var speciellt roligt att tala med Sara eftersom jag aldrig riktigt gjort det.

Josse är mig alltid nära.

Vi pratade om mormor och helt plötsligt så satt vi alla tre och grät, på en restaurang, vi grät i club sandwichen.

Jag blev en sådan person som jag hatar, en sådan som gråter på uteställen, men tillfället var inte det bästa medans sällskapet var det.

Första gången jag riktigt grät över det hela sedan begravningen.

Och nu känns allt mycket lättare.

Tack Josse, tack Sara!